På tiden att skriva igen

~f

 

Jag behöver ta fram det här för det är viktigt för mig och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till allt jag funderat när tankarna är större än huvudet och trycker mot läpparna men när jag ältat så länge så är kedjan så lång att jag är rädd att allt ska komma ut som en clownnäsduk som fortsätter och fortsätter och har så många olika ljusa färger att alla ska se och ingen förstår ju sensmoralen bakom en massa hopknutna näsdukar i olika färger för de ser bara en clown och skrattar och säger att det är roligt för att det kommer saker ur min mun som egentligen ska ligga i en ficka och att även om det låg i en ficka så skulle det vara för många näsdukar för att anses vara en godtagbar mängd näsdukar i förhållande till antalet näsor som gemene clown innehar så jag tiger.

Knyter näsdukar med tungan.

Gömmer dem i ärmen, i fickan och när du frågar,

”Har du en näsduk?”, så svarar jag, ”Ja, jag tror jag ska ha en nånstans.” och klappar mig förläget på den vänstra och sen den högra fickan och får aldrig veta att du bara frågade för att du ville få se hur många näsdukar det är normalt för en människa att ha.

Snödroppe

Jag skrev den här dikten någon gång sommaren eller hösten 2014. Jag tänkte att det var ju roligt att jag skrev den när den var som minst aktuell. Därför blir det ju också lite extra lustigt att jag lägger upp den nu. När den är aktuell. Trevlig läsning.

~f

 

Jag vill dö som vårens första snödroppe.

Förledd av värmen och solen att bryta mark.

En fanbärare fångad av frostens återfall,

intar årstidernas ingenmansland.

 

Vissas vissnande vårtecken i en för länge varande vinter

andras anledning att vakna.

 

Jag vill dö som vårens första snödroppe.

Vinterns sista droppe snö.

Klippa

~f

Nu när alla samlade livslinjer i rummet, som inte får plats på papper, upplevt mindre än en genomsnittlig sten

som fotografier är era ansikten bara bilder på en hinna

en blinkning i mitt liv. en sten under mina fötter. och mitt, i era.

Men du är en klippa för dig.

Klippa i mitt rum

 

Trauma

En reviderad version efter tankar från L.

~f

Du hade sagt att Fågel Fenix var en sliten metafor, och att det är svårt att förlika sig med en fågel i ständig brand.

Men det var innan lågorna skuggat det du trodde var du.

Låtarna du trallade känns inplastade och dova. Sjungna ur en burk mot solen.

Men av någon anledning fortsätter metronomen i samma takt.

Valssteg med varje alldaglig livskris,

mynnar alltid ut i ett nytt får jag lov.

Och du förstår att en varelse inte reser sig, den ligger kvar, men finns ändå.

Återkommen och som en stav av stål genom tinningarna bränner hjärnan med varje slag som når, nu längre ut än dina tidigare känselspröt. Den nya delen som alltid var där.

En stav av stål genom tinningarna tvingar dig från att vrida ditt huvud.

I trånga utrymmen.

Och du vet att även om den skulle klippas med tiden så skulle den bit som finns kvar där inne blockera det svaga ljus du har längst in i nacklobens mörker.

Skuggor över dina ögon innifrån.

Solglaslinser av aska från något som alla sa skulle bli som nytt, som vanligt, men som aldrig slutade vara.

Linser som blir en lupp över dig och händelser som inte kan blicka bakåt.

Tänk om är aldrig mer än en tanke.

 

Och någonting i verkligheten betraktar dig överleva.

Tar en kropp av damm, kaos och aska och betraktar den överleva.

Mot det den trodde var odds, men som bara är.

Och när musiken redan borde tystnat har någonting viskat

får jag lov

och dina fötter har redan svarat.

Någonstans…

… bakom ett hus med putsfasad, inte så långt ifrån en damm eller sjö täckt av näckrosor, finns det ett dött, ihåligt träd. Det är ett sådant där underligt minne som är väldigt tydligt, fast det egentligen helt saknar betydelse. Just det där trädet var väldigt fascinerande för mig när jag var liten. Antagligen på grund av att trädet gick att använda som ett utmärkt gömställe. Om man vågade. Näckrosorna har också förföljt mig från den där platsen i de Sörmländska lövskogarna några kilometer från mitt barndomshem. Det finns fortfarande få saker som får mig så lugn som att se blommande näckrosor på sommaren, och senare influerade de också valet av plats för min och min frus vigsel. Men det där trädet har liksom inte fått något utrymme i mitt liv. Vilket självklart är orättvist eftersom det är minst lika viktigt som näckrosorna i mitt minne av den där  platsen som dyker upp i huvudet då och då. För ett tag sedan så träffade jag en god vän -som besitter förmågan att rikta en kamera åt olika håll och plötsligt ha skapat konst- och han gav mig en hög med fruktansvärt fina fotografier att försöka skriva dikter till. Ett av fotografierna, vilket jag inte vill lägga upp här innan jag har frågat om lov, avbildade en relativt död trädstam. Och även om trädstammen i fråga inte var speciellt lik det träd som växer i mitt huvud så var det tillräckligt nära och desto mer konkret, för att jag skulle få en ganska trevlig, nostalgisk flashback. Det döda trädet i mitt huvud blev liksom mer levande av det offer som det här, andra trädet gjort. Därför fick det också bli så att det träd som min vän odödliggjort i sin dödhet fick vara prototypen, eller föregångaren för odödliggörandet av det träd som jag helst skulle se leva vidare för mitt minnes skull.

~f

~

Mustigt, uråldrig täthet

fuktig, lagrad lukt av jordig mossa, mull och du

lika mycket vätska, bredvid.

Färre ringar och flera ringar.

Veckad fingertoppshud mot grov, raspig bark

och svampig mossa, mull och du

ett andetag senare

luktar jord mer än någonsin.

Tidvis

Hittat i en anteckningsbok jag fick av Michaela Rudolph år 2005.

~f

~

Svårare ändå än självaste brottet

är munnen som formar just ordet förlåt

en hamn till den båt

som just öppnat eld emot fortet.

Jag gillar tåg

I egenskap av ex-pendlare och ”person-med-släkt-på-många-ställen” så måste jag säga att jag tycker om tåg. Lite är det säkert det tvång som  kommer av att inte ha något körkort, men jag vill ändå tro att det är för att jag faktiskt tycker om tåg.

Och varför inte?

Tåg är miljövänliga och snabba. Tåg är tysta och stabila. Tåg ger tid för eftertanke och har därför många gånger varit platsen för mitt skrivande.

Allt detta, tillsammans med den massiva indoktrinering och självförnekelse som man tvingar sig själv in i när man utsätter sig för att åka tåg så ofta som jag har gjort, har gjort att jag börjat romantisera flera tågrelaterade symboler. Idag tänkte jag berätta om en av dessa tankegångar, nämligen den gråa tågstationen!

Denna ofta uråldriga byggnad har upplevt mer människor, kulturer och spontana sociala interaktioner mellan främlingar än någon annan! Det är högst sannolikt att du passerar dörrar som har öppnats för världsledare och rockstjärnor, deras barndomsvänner och din farfars mor… . Den har varit sett människan i sina svagaste ögonblick av tårdränkta farväl, svettosande stress, ilska, förtvivlan och en mängd uppgivna självmord. Men också betraktat det vackra i osannolika återföreningar, osjälviskt hjälpande och tonåriga kärlekshistorier.

Tågstationen är en mikrorepresentation av världens ytterligheter, och har samlat sekundsekvenser av miljontals liv. Den vet alla generella sanningar, men ingenting om enskilda individer. Tågstationen är byggnadernas positivistiska empiri. Om väggar kunde tala skulle tågstationen skrika världens hemligheter på esperanto! Så fundera på detta när du sitter på en hård träbänk och undviker ögonkontakt nästa gång. För det finns inga sociala regelbrott som en tågstation inte tillåter, snälla som elaka. Den dömer inte, utan accepterar. Den gör alla anonyma och för oss samman. Inför tidtabellen är vi alla lika.

Därför gillar jag tåg.

~f

Tåg

Han har bott vid järnvägsrälsen nästan hela sitt liv

Så att varje sommaröppet fönster låtit honom

höra hur cha-chunkandet fortsätter

tågen går

även när han ska sova

 

Sömnigt stirrande i mörkret, väntande.

Orolig.

Sus mellan husen

lättnad.

 

Tryggheten i linjär metall hakar fast natten i ett lok,

och han följer med.

Mot platser han aldrig besökte.

 

Växlar och signalljus med hjärtats dunkande i dopplereffekten

ju längre bort han kommer

Hemifrån,

Alla har väl spår…

…hans tankar avbryts av klockans alltför högljudda tickande. Att ur bara sådär, irriterande!

 

Vaket stirrande i ljuset, väntande.

Orolig.

Sus mellan husen

Och dagen börjar om

i samma säng.

Underlig luft

Med lite hälsosam kritik i ryggen vågar jag nu lägga fram den här texten. Bara sådär. Helt skamlöst. Det är naturligtvis ännu ett bidrag som genererats ifrån den stora planen, och jag måste påstå att planen håller vad den lovat hittills! Jag känner mig mer kreativ och mer kreativt bekräftad än jag gjort på länge. Det är såklart en naturlig följd av att såväl skriva som att visa det man skriver för någon till skillnad från att stapla papper i en garderob.

Så, hur är det med texten? Jo, platsbeskrivningar och hyllningar till monument och städer är ju ett vanligt förekommande fenomen i dikthistorien, i Sverige inte minst Ales stenar och Frödings Värmland. Jag känner ju då ett starkt behov att hoppa på den månghundraåriga trenden med egen krydda. Och möjligen en gnutta irritation.

På återseende!

~f

Det är underlig luft i min nya stad som inte smakar som hemma.

Det är asfaltsdoft och målad, matt betong.

Det finns höga hus och träd som sätter galler mot molnen, när man irrar omkring och bara vill se något vitt. Ibland svänger det höger när jag minns hela gatan som vänster och ibland har jag svårt att se om jag går hem eller bort. Det finns järnvägsspår, och graffitikonst i en tunnel. Och en skäggig man som ofta står och skriker på barn.

Och i sunkkvarter (rätt rustika med nån gammal loppis) kan man tänka sig till en historia om arbetarklass. Från en tid av fabriker som tillverkade något gammalt och som idag skulle klassas som samlarobjekt eller skräp. Det finns ekar och blommor som påminner mig om en sommar när jag byggde en koja så hemlig att den tappades bort.

Varför strecken i stenen i gatan är dragna i mönster som fötterna passar perfekt i är svårt att förstå, men det finns en luft (som jag bara kan beskriva som underlig). Är det asfaltsdoft och betong, men med ett spår av nått mer? Som jag inte kan känna om ögonen inte är stängda,

men som är min och så mycket mer.

FUSION

Känslan som presenteras idag är någonting som jag har jobbat med ganska länge och som gör mig stolt att titta på. Inte nödvändigtvis på grund av en inneboende briljans, utan snarare på grund av att det är mycket tid och pillande investerat. Det började med att jag såg en dokumentär om Depeche Mode och insåg att kontroversen kring deras musik för tusen år sedan är väldigt lik de diskussioner som pågår om (inte minst) Dubstep idag. Depeche Mode blev ju nämligen kritiserade för att deras digitala ljud inte kunde klassas som musik.

Och, nej. Jag ska inte gå in på det här djupare. Jag lovar. Ingen rant idag. Jag tyckte bara att det kunde vara kul att veta var tankarna startade när man vet vad de utmynnade i.

~f

Man vill ju inte återskapa Shakespeare, så skriv istället det du tror är viktigt och riktigt. Och visst fan finns det historia som påverkar och gör ord till nått ”diktigt”, men känslor finns i folk och inte pennor. För att munnen saknar mening utan öra. Som lyssnar och gör bokstäver till något som bär ett extra beat som man kan höra.

Så därför, när det spelas nya toner ska du ge fan i gamla definitioner, när du borde vara full av endorfin. Så mute:a alla utdöda personer -dom skiter väl i nya generationer-, det är nu nånstans du hittar poesin.

”You have technicians here making noise. No one is a musician. They’re not artists because nobody can play the guitar.”

Hur glömmer ni? Förtränger eller nekar, just för att ni har missat hur man njuter och hellre glappar käft och står och pekar än tar på något nytt. Vem tror ni tjuter?

Tänk efter nu, om regler finns av mening, finns lika mycket mening i att bara ge fingret åt de regler som man hatar. Där Bills att vara eller inte vara får kastas som en gammal fucking klyscha och tweedkavajen kan stå där och hyscha och klaga, för ”Din konst består av skrik”.

Men någon gång så hörde nån en syrsa som gnisslade.

”Tyst! . . .”

och sen sa

”Vafan, det där kan bli musik!”.

Startskott efter fundering och den storslagna Planen

Jag välkomnar mig själv tillbaka efter lång dvala! I det förra inlägget pratade jag om vad jag skulle göra med mitt skrivande och med den här sidan. Exempelvis så är det ju tydligt att jag är helt oförmögen att följa mina egna direktiv och att jag har en uppmärksamhet som helt enkelt inte tillåter mig att vara poet parallellt med nått annat. Och så kan jag ju inte ha det! Kära, icke-existerande läskrets, här kommer den korta men episka historien om Planen:

För ungefär två månader sen så träffade jag en gammal poet-kompis som jag inte sett på flera år. Vi tog en fika och försökte minnas vad vi hade gjort sedan vi sist träffades. Jag skulle påstå att det var ett kärt återseende dels eftersom hon troligen kommer att läsa det här, men mest för att det faktiskt var det. Vi tyckte hur som helst båda att vi inte skrev alls lika mycket som vi skulle önska och att detta högst troligen berodde på våra bristande karaktärer. Det var så Planen började formas. Vi ingick en mörk och hemsk pakt där och då i det groteska skenet från ett fladdrande värmeljus över kaffebordet!  Eller, nej. Jag ljuger. Det var högst odramatiskt. Jag är till och med ganska säker på att det inte fanns något värmeljus. Men planen är ändå… Förlåt. Planen, är ändå viktig och storslagen. Då vi båda behöver motiveras till att hålla deadlines och faktiskt skriva även när vi har annat för oss så beslutade vi att diktväxla. Så att varje månad ska vi skicka ett konstaterat minimum av text till varandra, kommentera den andres text och skicka tillbaka. På så vis kommer vi att genom utvärderingsfruktan, prestationsångest och social press tvingas författa mästerverk på mästerverk! Det är Planen.

Det här betyder alltså att jag varje månad kommer att ha skrivit och fått kommenterat minst en text, vilket i sin tur innebär att jag kommer att kunna lägga upp minst en text i månaden på den här sidan! Vilket jag för övrigt tänker ska ske ungefär i månadsskiftet.

Storslaget!

Nej, nu ljuger jag igen. Men inte desto mindre en klar förbättring!

Vi ses snart igen.

~f